Efter en eftermiddag med jobb så bar det iväg till Zumia för att fota Flysch. En märklig geologisk struktur med historien lagrad i skikt allt i från Juras till Krita i vertikala skikt som reser sig som höga väggar ut mot atlanten. De har sedan bearbetats av havet och ger en härlig struktur när de sedan sträcker sig ut. Det är som Öland staplat på högkant kan man säga…
Det var inte helt lätt att hitta och än värre att parkera bilen på de trånga och branta gatorna i Zumia men efter ett par vådliga backningsövningar i backarna så lyckades jag hitta en plats och så bar det av till havet. Solen var på väg ned och jag gick och letade efter vinklar som skulle funka men det visades sig svårt att gå på det knaggliga och av tidvattnet hala underlaget. Sedan ville jag stå ifred för nyfikna som kom förbi – min spanska är som sagt inte på topp.
Solen började närma sig horisonten och det var ett ganska svårt ljus. Testade med både ND tillsammans med avtonat ND och det gick hyfsat men som sagt inte helt enkelt. Sedan var det här med tidvattnet – en faktor som jag inte hade räknat in och innan kvällen var slut var jag översköljd med sand och vatten. I alla fall upp till knäna och stativet vet jag inte om det någonsin kommer att hämta sig från detta – inte en gänga som inte knastrar.
Solen gick ned och jag rörde mig över stranden. Hittade ett nytt ställe med bra möjligheter och det visade sig att när vattnet sköljde in så rörde sig hela underlaget så de flesta av dessa bilder blev oskarpa – tyvärr… Men det som blev skarpt blev också spännande och det är helt klart inte ett ställe man kan klara av på en kväll. Det är flera faktorer som avgör om det ska funka – var solen star på året, vädret (så klart) och så tidvattnet som helt avgör vad som kommer att sticka upp ur havet och när.
